hittaringaord

Ja vilken dag det blev idag. Började 7.00. Vi samlade
våra barn och åt frukost 7.40. Mannagrynsgröt idag o barnen
tycker det är gott så en grötskål tömdes snabbt.

Efter frukost, ja då var klockan redan 8.30, då kom
specialpedagogen till oss för att göra en observation.

Allt blev naturligtvis kaos. Bebisen (10 månader) skrek,
Vårt observationsobjet (lät illa men bättre skriva så än att röja
någon identitet eller så) grät en massa. Och ytterligare en liten
grät på grund av att det var "nya" människor på avdelningen.
Så det var "halabalo" ett tag där.

Nu hade ju jag dock "tur" och kom ifrån avdelningen en stund,
då vår handledare ifrån vårt analysarbete kom och hade möte med oss
ifrån 9-11. Vi hade en mycket givande stund med honom där vi kom fram till
hur vi skall lägga upp arbetet framöver då vi skall arbeta mer med
vad som framkom i rapporten  vi skrev i våras.

Vår handledare frågade även om vi som analysgrupp blivit påhoppade
efter det att analysrapporten färdigställts och delats ut.
Svaret kom ganska snabbt ifrån oss i gruppen: Ett enhälligt Ja.
Som förtydligades av att vi berättade hur det sett ut efter rapporten kom ut.
Handeledaren blev smått överraskad och sa att det inte är vanligt att
man blir det, på det sätt som vi blev. Men att han samtidigt kan förstå
varför folk hoppat på oss. Det framkom ju mycket kritik och många har svårt
att ta kritiken och vill helst att den skall sopas under mattan. Men hela idén med
analysarbetet var ju just att få till stånd ett bättre samarbete
på hela vår arbetsplats. Hade vi då sopat problemen under mattan
så hade ju meningen med analysarbetet varit helt bortkastad.

I alla fall så fick vi lite råd och stöttning om fortsatt arbete och det kändes bra.

Nåväl tillbaka i barngruppen igen, skriken hade inte avtagit utan snarare stigit.
jag tog bebisen och värmde mat och matade innan jag fick vyssja till sömns.
Pust de gråtande barnen sov.....
Men säg det lugn som varar. När alla de andra somnat
så vaknade bebisen igen och hade då sovit ca 30 minuter.
Det gick inte att söva om bara att ta upp. Satt sedan med bebisen i famnen
där den var lugn och nöjd ända fram till kl 13.30. Alltså inget tillfälle för oss
att ta någon rast. När sedan bebisen gick hem kl 14.15  och
även det andra gråtande barnet då kunde äntligen jag och kollegan pusta ut.

Efter mellanmål och disk var det tre barn kvar och jag gick och
klädde på mig för hemgång. Då dök två mammor upp och hämtade sina barn
över en timma innan utsatt tid. Så min kollega hade bara ett barn kvar och
lugnet lade sig över avdelningen.

Jag satte på mig skorna och jackan och promenerade sedan hemåt.
Vilken skön promenad även om vädret var grått (men inget regn) så kändes
det helt underbart att få promenera de fem kilometerna hem och bara
rensa hjärnan från alla intryck som dagens arbete inneburit.
Och nu är jag enbart trött